1 kupong för denna åktur
jag har den hemska känslan igen när tiden känns som den rusar förbi mig och huvudet trycks ihop och alla ALLA ljud förstärks 100 ggr. man mår illa och det är inget man kan göra för att förhindra det...
jag brukade få sånt ofta när jag var liten och sjuk. det kändes som allt gick jättefort men jag tänkte långsamt. men att mina rörelser var jättesnabba. fick för mig att lakanen och täckena skulle kväva mig.
nu känns det som ett skrik finns inuti mig men jag är alldeles lugn. jag skriver aggressivt men sinnet är lugnt trots skriket som lindar sig runt mitt huvud och min kropp. det känns som jag borde skaka.... jag vill skaka... bara för att den här känslan är så frustrerande och går inte bort. jag hör massa plan åka förbi... verkar alltid vara så när jag har den känslan....
...vänta... det känns som det lättade lite... jag har ett lätt tryck över bröstet men kroppen är lugn.... huvudet känns fortfarande inlindat och ihoptryckt. kanske för att jag blev upprörd över slutet på torchwood säsong 2. kanske för min fullt utblommade obsession with twilight.
och nu.. nu, är jag inte ens säker på hur det känns att vara nöjd, eller lycklig. jag känner mig så ensam nu. känner mig inte nära någon alls. vem har jag? vem har jag? har jag ens mig själv?
i wished i had healing hands, i wished i was jesus. because in many ways i feel broken. unwhole. a piece of a puzzle that doesn't fit in anywhere else... that piece of a puzzle that is the only one left in the box beause the other ones where lost so long ago, either vacuumed or eaten by the cat.
jag älskar mina vänner. men jag känner mig inte hel. den här känslan har jag haft länge. den kommer som ett slag i magen då och då. men för det mesta kan jag vara glad åt det jag har. varför spilla tid på att ömka sig hela tiden? därför jag försöker se till att göra saker som får mig att le gör mig lite lycka. det är därför jag tänker åka till usa i vinter för twilight. för det gör mig lycklig. som bella obsessar edward, obsessar jag över hela grejen.
men den tiden jag spenderar på att ömka mig känns skönt, vet jag att jag känner något iaf. jag försöker iaf resonera med mig själv.
apati är något jag upplevt och gärna inte vill uppleva igen. disconnected, det är hemskt. allt kändes så falskt, livet var inte verkligt för mig.
just nu får min vickande stortå mig att le. att jag k ä n n e r det.
och solen är här. varför klagar jag? jag är fan emotionellt schizofren. fucking rollercoaster ride.
jag brukade få sånt ofta när jag var liten och sjuk. det kändes som allt gick jättefort men jag tänkte långsamt. men att mina rörelser var jättesnabba. fick för mig att lakanen och täckena skulle kväva mig.
nu känns det som ett skrik finns inuti mig men jag är alldeles lugn. jag skriver aggressivt men sinnet är lugnt trots skriket som lindar sig runt mitt huvud och min kropp. det känns som jag borde skaka.... jag vill skaka... bara för att den här känslan är så frustrerande och går inte bort. jag hör massa plan åka förbi... verkar alltid vara så när jag har den känslan....
...vänta... det känns som det lättade lite... jag har ett lätt tryck över bröstet men kroppen är lugn.... huvudet känns fortfarande inlindat och ihoptryckt. kanske för att jag blev upprörd över slutet på torchwood säsong 2. kanske för min fullt utblommade obsession with twilight.
och nu.. nu, är jag inte ens säker på hur det känns att vara nöjd, eller lycklig. jag känner mig så ensam nu. känner mig inte nära någon alls. vem har jag? vem har jag? har jag ens mig själv?
i wished i had healing hands, i wished i was jesus. because in many ways i feel broken. unwhole. a piece of a puzzle that doesn't fit in anywhere else... that piece of a puzzle that is the only one left in the box beause the other ones where lost so long ago, either vacuumed or eaten by the cat.
jag älskar mina vänner. men jag känner mig inte hel. den här känslan har jag haft länge. den kommer som ett slag i magen då och då. men för det mesta kan jag vara glad åt det jag har. varför spilla tid på att ömka sig hela tiden? därför jag försöker se till att göra saker som får mig att le gör mig lite lycka. det är därför jag tänker åka till usa i vinter för twilight. för det gör mig lycklig. som bella obsessar edward, obsessar jag över hela grejen.
men den tiden jag spenderar på att ömka mig känns skönt, vet jag att jag känner något iaf. jag försöker iaf resonera med mig själv.
apati är något jag upplevt och gärna inte vill uppleva igen. disconnected, det är hemskt. allt kändes så falskt, livet var inte verkligt för mig.
just nu får min vickande stortå mig att le. att jag k ä n n e r det.
och solen är här. varför klagar jag? jag är fan emotionellt schizofren. fucking rollercoaster ride.
Kommentarer
Trackback