major fall No. ?""#%"!"¤
jag orkar inte... hejdå, nu går jag och lägger mig under täcket och tittar inte ut igen förrän man vänt minst tre blad i almenackan.
stämpla "BÄST EFTER 13:E JUNI" på en låda och ställ den i ett hörn så kommer jag tillbaka till er sen.
jag känner mig ungefär lika fräsch som en kökssvamp...
jag orkar inte med livet när livet är ungefär lika spännande som diskvatten efter stora julstöket... muuums.
och för att allt ska bli spännande så måste jag utveckla en besatthet för vissa bra böcker... eller vissa fantastiska människor jag önskar jag kände.
JAG ORKAR INTE VARA VANLIG, "NORMAL", EN ANKA I LED, ETT FÅR I FLOCKEN ELLER ANPASSAD!
jag förstår inte hur alla kan få mig att känna mig så missanpassad. och då menar jag verkligen a l l a.
antingen reagerar folk som om jag slagit till dom med en stålhandske efter jag sagt något eller så tittar de på mig som jag nyss bräkt som ett får (vilket är ett ganska troligt scenario).
hatet känns så otroligt nära nu... och även om jag vill rikta den utåt mot alla som en dödsstråle vet jag att jag kommer rikta den inåt för det är åt mig den är ämnad... jag tar inte hand om mig.
det här kommer säkert ha gått över imorgon, men jag önskar jag kunde bara springa härifrån, skrika: "FUCK IT!" och ta första bästa tåg bort från allt. kommer sakna pappa och farmor... och några till... men fan. jag hör inte hemma någonstans längre. det här är inte jag. det här är i n t e jag. jag har ingen plats längre, eller så får jag bara inte längre plats... är det fel på oss alla och världen eller är det bara ett av tre? (jag, ni eller världen?)
jag önskar jag kunde tro på mig själv tillräckligt mycket för att bara SATSA. ta språnget och bara hoppa mot chansen att kanske kanske kan jag livnära mig på något jag älskar.
och jag hade en dröm här inatt.
jag undrar fan vad den betyder. för den man drömmer om i drömmen kan ibland bara representera någon annan så när han säger "jag bryr mig inte om vi förblir vänner eller blir något mer, bara jag får göra så här-" och sedan ger mig en av de sötaste kyssarna i världshistorien vet jag fan vad det betyder-
kan vara jag som lever mig in i de fanfictions jag läser nu. borde fan skriva min egen när jag får dessa fantastiska bilder i huvet...
alla dessa tankar som kommer vart annat kan ha varit påverkade av miljö, och inte nödvändigtvis bestående åsikter, inte ens genuina åsikter. men det är så det känns nu och jag vill ha ut det här. för det är ännu en bit av sanning jag vill ha sparat och ut. men det är mycket jag valde att spara på min dator...
tror det är del av en läkande process och en del av att ni inte ska tycka jag är dum i huvudet. acknowledge, but don't tell the world about it. men jag vill ju känna. fast då vill väl ingen umgås med mig?
men mycket har jag ju sagt förut också, häruppe. men dem problemen finns kvar.
grejen är att jag har inte en suck om en chans i livet om allt jag vill ha om jag inte skärper mig.
packa väskan vi rymmer...
stämpla "BÄST EFTER 13:E JUNI" på en låda och ställ den i ett hörn så kommer jag tillbaka till er sen.
jag känner mig ungefär lika fräsch som en kökssvamp...
jag orkar inte med livet när livet är ungefär lika spännande som diskvatten efter stora julstöket... muuums.
och för att allt ska bli spännande så måste jag utveckla en besatthet för vissa bra böcker... eller vissa fantastiska människor jag önskar jag kände.
JAG ORKAR INTE VARA VANLIG, "NORMAL", EN ANKA I LED, ETT FÅR I FLOCKEN ELLER ANPASSAD!
jag förstår inte hur alla kan få mig att känna mig så missanpassad. och då menar jag verkligen a l l a.
antingen reagerar folk som om jag slagit till dom med en stålhandske efter jag sagt något eller så tittar de på mig som jag nyss bräkt som ett får (vilket är ett ganska troligt scenario).
hatet känns så otroligt nära nu... och även om jag vill rikta den utåt mot alla som en dödsstråle vet jag att jag kommer rikta den inåt för det är åt mig den är ämnad... jag tar inte hand om mig.
det här kommer säkert ha gått över imorgon, men jag önskar jag kunde bara springa härifrån, skrika: "FUCK IT!" och ta första bästa tåg bort från allt. kommer sakna pappa och farmor... och några till... men fan. jag hör inte hemma någonstans längre. det här är inte jag. det här är i n t e jag. jag har ingen plats längre, eller så får jag bara inte längre plats... är det fel på oss alla och världen eller är det bara ett av tre? (jag, ni eller världen?)
jag önskar jag kunde tro på mig själv tillräckligt mycket för att bara SATSA. ta språnget och bara hoppa mot chansen att kanske kanske kan jag livnära mig på något jag älskar.
och jag hade en dröm här inatt.
jag undrar fan vad den betyder. för den man drömmer om i drömmen kan ibland bara representera någon annan så när han säger "jag bryr mig inte om vi förblir vänner eller blir något mer, bara jag får göra så här-" och sedan ger mig en av de sötaste kyssarna i världshistorien vet jag fan vad det betyder-
kan vara jag som lever mig in i de fanfictions jag läser nu. borde fan skriva min egen när jag får dessa fantastiska bilder i huvet...
alla dessa tankar som kommer vart annat kan ha varit påverkade av miljö, och inte nödvändigtvis bestående åsikter, inte ens genuina åsikter. men det är så det känns nu och jag vill ha ut det här. för det är ännu en bit av sanning jag vill ha sparat och ut. men det är mycket jag valde att spara på min dator...
tror det är del av en läkande process och en del av att ni inte ska tycka jag är dum i huvudet. acknowledge, but don't tell the world about it. men jag vill ju känna. fast då vill väl ingen umgås med mig?
men mycket har jag ju sagt förut också, häruppe. men dem problemen finns kvar.
grejen är att jag har inte en suck om en chans i livet om allt jag vill ha om jag inte skärper mig.
packa väskan vi rymmer...
50 minuter
ok, så har sitter jag 20 över 4 på morgonen och sover inte. VAD GÖR JAG?
jag orkar inte med mig själv ibland. åh, haha. det är som att umgås med en envis lillasyster som vägrar sova.... bara att det är jag...
hej jag heter alfons och jag ska bara...
skönt att höra fåglarna och se himlen ljusna. ger hopp om dagen.
så ok jag har hållt på och bantat (åh vad jag hatar det ordet) i en vecka snart. jag tycker det har gett resultat även om jag inte kunde att hjälpa och fuska i lördags kväll med lite popcorn hos aleks (några chips slank också ner :P) och tårta hos farmor på mors dag bara för att vara snäll. jag kan lika gärna erkänna det. varför ska jag skämmas? det är något jag funderat över länge, övervägde och undersökte innan jag bestämde mig. mitt beslut, jag är kan ta hand om mig själv. punkt slut. så jag har blivit lite mer bekväm i mig själv. :)
(dock är ju säkraste sättet att bara lägga om sina matvanor helt och äta nyttigare och äta så resten av livet. but i don't have the patience)
oj vad jag slutade att ha saker att säga.
men ibland är jag rädd att om jag fortsätter skriva så kanske jag slutar ha en uppfattning om hur verkligheten känns nu. och börjar inbilla mig istället...
till exempel att någon skulle vilja att jag kysste honom, men varför skulle han vilja det? varför varför varför?
och varför får jag en liten lust att göra det bara för att se hur det skulle kännas, vad som skulle hända?
eller så kan jag bara släppa verkligheten totalt, som jag gjorde idag i mullerummet, medan övriga scouter diskuterade något om skola så låg jag utsträckt på mage och kramade kudden jag låg på och började fantisera om kära Robert Pattinson. hahaha. att han skulle ligga brevid mig stryka mig lätt över ryggen med figertopparna. kyssa mig. det fick mig att le iaf.
Hahahahahahahaha, och nu fick det mig att skratta högt på riktigt... Jag är så... sämst. Orka att jag håller
på och fantisera om någon jag troligen aldrig kommer träffa. but let's face it... he's hooot. and so sweet.
jag älskar och titta på intervjuer med honom.
har nog en liten crush på honom, och en girlcrush på kristen stewart. åh herrejisses vad hon är SÖT och snygg och allt. jag är fascinerad av och "avundsjuk"(väldigt lätt. mest imponerad) på henne och hennes talang. skulle jag gifta mig med en kvinna skulle det fan vara hon. (har iofs andra girlcrushes som jag också skulle kunna tänka mig... men kristen! alltså.. underbar tjej. älskar att titta på hennes intervjuer också. typiskt en människa jag dras till. laidback, rolig och bara fascinerande.)
jag har fortfarande ingen tillit i mig själv att göra det jag vill göra. att jag borde. men det skulle vara häftigt att bli skådespelare. på riktigt.
får... lösa det... på något sätt.
urk..
jag orkar inte med mig själv ibland. åh, haha. det är som att umgås med en envis lillasyster som vägrar sova.... bara att det är jag...
hej jag heter alfons och jag ska bara...
skönt att höra fåglarna och se himlen ljusna. ger hopp om dagen.
så ok jag har hållt på och bantat (åh vad jag hatar det ordet) i en vecka snart. jag tycker det har gett resultat även om jag inte kunde att hjälpa och fuska i lördags kväll med lite popcorn hos aleks (några chips slank också ner :P) och tårta hos farmor på mors dag bara för att vara snäll. jag kan lika gärna erkänna det. varför ska jag skämmas? det är något jag funderat över länge, övervägde och undersökte innan jag bestämde mig. mitt beslut, jag är kan ta hand om mig själv. punkt slut. så jag har blivit lite mer bekväm i mig själv. :)
(dock är ju säkraste sättet att bara lägga om sina matvanor helt och äta nyttigare och äta så resten av livet. but i don't have the patience)
oj vad jag slutade att ha saker att säga.
men ibland är jag rädd att om jag fortsätter skriva så kanske jag slutar ha en uppfattning om hur verkligheten känns nu. och börjar inbilla mig istället...
till exempel att någon skulle vilja att jag kysste honom, men varför skulle han vilja det? varför varför varför?
och varför får jag en liten lust att göra det bara för att se hur det skulle kännas, vad som skulle hända?
eller så kan jag bara släppa verkligheten totalt, som jag gjorde idag i mullerummet, medan övriga scouter diskuterade något om skola så låg jag utsträckt på mage och kramade kudden jag låg på och började fantisera om kära Robert Pattinson. hahaha. att han skulle ligga brevid mig stryka mig lätt över ryggen med figertopparna. kyssa mig. det fick mig att le iaf.
Hahahahahahahaha, och nu fick det mig att skratta högt på riktigt... Jag är så... sämst. Orka att jag håller
på och fantisera om någon jag troligen aldrig kommer träffa. but let's face it... he's hooot. and so sweet.
jag älskar och titta på intervjuer med honom.
har nog en liten crush på honom, och en girlcrush på kristen stewart. åh herrejisses vad hon är SÖT och snygg och allt. jag är fascinerad av och "avundsjuk"(väldigt lätt. mest imponerad) på henne och hennes talang. skulle jag gifta mig med en kvinna skulle det fan vara hon. (har iofs andra girlcrushes som jag också skulle kunna tänka mig... men kristen! alltså.. underbar tjej. älskar att titta på hennes intervjuer också. typiskt en människa jag dras till. laidback, rolig och bara fascinerande.)
jag har fortfarande ingen tillit i mig själv att göra det jag vill göra. att jag borde. men det skulle vara häftigt att bli skådespelare. på riktigt.
får... lösa det... på något sätt.
urk..
rain drops keep fallin'
har ni någonsin känt av känslan av att hela kroppen vibrerar, hjärtat slår hårt och andetagen inte fungerar per automatik?
har ni någonsin känt det, och samtidigt funderat på att bara kyssa någon bara för att de råkade vara inom räckhåll? bara för att lätta på trycket, frustrationen eller lugna ner sig...
eller bara känt för att börja gråta eller svära? bara för att känna något annat, något man känner igen?
för den här känslan är inte orsakad av kärlek, snarare bristen på det i sånt fall. den liknar upphetsning, men det är ett jävla stort mysterium vad som fick mig att känna så?
kan vara alla fanfics, kan vara prat, kan vara "inlevelse"+dans, kan vara... min kropp och min hjärna som säger åt mig att jag behöver beröring. (var inte snuskig, IR, jag menar mer sensuell än sexuell, och mer omfamning än petting)
godnatt uppe för länge för att ha NP english imorgon 8:15. tsktsktsk....
söker efter nästa våg...
xoxoxo
har ni någonsin känt det, och samtidigt funderat på att bara kyssa någon bara för att de råkade vara inom räckhåll? bara för att lätta på trycket, frustrationen eller lugna ner sig...
eller bara känt för att börja gråta eller svära? bara för att känna något annat, något man känner igen?
för den här känslan är inte orsakad av kärlek, snarare bristen på det i sånt fall. den liknar upphetsning, men det är ett jävla stort mysterium vad som fick mig att känna så?
kan vara alla fanfics, kan vara prat, kan vara "inlevelse"+dans, kan vara... min kropp och min hjärna som säger åt mig att jag behöver beröring. (var inte snuskig, IR, jag menar mer sensuell än sexuell, och mer omfamning än petting)
godnatt uppe för länge för att ha NP english imorgon 8:15. tsktsktsk....
söker efter nästa våg...
xoxoxo